Gammalt och nytt…

Önskar er

Ett Riktigt Gott Nytt År!


Det händer ganska ofta att jag får höra:
- Hur orkar du hålla på i din trädgård mer eller mindre varje dag? Du bara jobbar och jobbar!

Inte är det något jobb!
Det är oftast bara en stor glädje.
Nu när marken är snötäckt och det är kallt ute räcker det med att titta på de gamla fotografierna för att den känslan skall komma tillbaka.

Våren,



sommaren



och hösten.



Men vad vore en hobby utan förväntan och längtan?

En vit trädgård

har även vi här på västkusten fått i år och det är vi inte särskilt bortskämda med. Riktigt mycket snö t.o.m. fast en del har redan hunnit försvinna. Plusgrader i ett par dagar och stundtals ett lätt regn har fått snölagret att sjunka ihop.

I förrgår gjorde jag några snölyktor, har inte satt ljus i dem ännu, som trots tö finns kvar. Nu när kylan är på väg tillbaka kanske de kan lysa upp trädgården, ja några små delar av den, till nyår.

Buxbomsklot och buxbomshäckar hade idag en tung hätta på sig. De såg inte mycket ut för världen när man tittade på dem men kompakta och tunga var de. Skriver var för nu är alla ’mössor’ borta.

Inte har jag tänkt på vinterfägring när jag planterat buskar, clematis och perenner fast när jag idag gick en runda med kameran kunde jag nästan ’inbilla’ mig det.



Solen tittade fram och guldfärgade Clematis viticella 'Mme Julia Correvon'.



Viburnum rhytidophyllum, rynkolvon, syns nästan inte under sommarhalvåret men nu kan man inte missa den. Blomställningarna är härligt kanelbruna och de mörkt vintergröna bladen är grådaggiga på undersidan.



Även Euonymus alatus, vingad benved, som gömmer sig under sommaren bland allt det andra gröna, sticker nu ut med sina orangeröda bär och skiljer sig från mängden.

Det gör också grannens buske som jag just nu tappat namnet på och

kejsarolvonet som snart slår ut sina knoppar.

Veratrum nigrum, den svarta nysrotens fröställning står snöpudrad, hög och fin i rabatten och

julrosen nickar i kylan.

Vintern är vacker men vårlängtan ligger på lur….

Julstressen

har vuxit bort med åren och det tror jag de flesta ’måstena’ också har gjort. Nedärvda sådana, från farmor, mormor och mamma.
Men visst, några finns kvar, i alla fall fyra, och det kommer de säkert att göra så länge jag lever och har någon som är mig kär att fira julen med.




Julgranen är fortfarande ett av dem, för jag älskar mina gamla julgranskulor och det är ju bara en gång om året som jag riktigt kan få njuta utav dem,



men också skinkan som skall ugnsbakas dagen före julafton för att på kvällen griljeras och provsmakas är ett måste. Till den skall det vara ett särskilt sorts bröd och det brödet ’måste’ jag baka själv för det finns inte att köpa



och så är det med sillen också. Någon ’riktigt’ god inlagd köpesill finns inte att uppbringa. I alla fall har jag aldrig hittat någon och jag har provat många.


Nu har den mörkaste tiden varit, ljuset är på väg tillbaka och frökatalogerna börjar dyka upp i brevlådan. I sista TA finns årets frölista och jag har redan många önskemål. Både TA och Impecta katalogen ligger på nattygsbordet bredvid sängen och drömmen om våren är här…

men innan vårdrömmarna tar riktig fart skall vi fira jul med både föräldrar, barn och barnbarn och det är ett kärt MÅSTE.

Önskar er alla en Riktigt God Jul!




PS!
Letar med ljus och lykta efter ståltrådshängare till julgranskulorna. Dessa kommer jag inte ihåg var jag köpt men de är toppenbra. Det går att få plats med massor av kulor på varje gren ;-))
Tipsa mig gärna om du vet var de finns att köpa.

En Amaryllis och Tulpaner ...

som är vita är det som finns här och som blommar nu.




Jul eller inte, vitt är min favoritfärg. Den här amaryllisen heter 'Alfresco' och den har precis slagit ut.





Tulpanerna har snart stått en vecka och blommorna är fortfarande fina men bladen har tappat sin gröna färg och istället blivit blekt gulgröna.

Fler bidrag till Blooming Friday hittar du hos Katarina.


Trevlig helg - Sista advent!

Skogspromenad och ett av sommarens trädgårdsbesök….

Det hade gått ett tag sedan jag var ute på en riktig skogspromenad men idag kom jag iväg. Här hos oss var marken pudrad med snö så det kändes ljusare än på länge. Tankarna snurrar alltid när jag är ute och går själv. Sällan befinner de sig i nuet. Idag återvände de till sommaren som gick, närmare bestämt till augusti, en dag i början på månaden och än en gång befann jag mig högt uppe i Gunnilsebergen.



Där bor Anja, en levnadsglad kvinna, som jag haft både glädjen och turen att få lära känna, tack vare bloggen. Hennes stora intresse är trädgård och i somras fick jag för andra gången besöka hennes skapelse på Berget, Anjas Hill.

Anja är en sann trädgårdsamatör och ju mindre växterna är desto mer omhuldade bli de. Småvuxna plantor har hon i massor så det gäller att titta både noga och långsamt.
Med hjälp av torvblock har hon direkt på berget byggt upp olika miljöer och där växer rariteter från, ja i stort sett, världens alla hörn. Alpiner är något jag själv medvetet valt bort för de försvinner snabbt i min djungel, men hos Anja kommer de verkligen till sin rätt.
Allt är inte småvuxet eller i miniformat.

Här finns härligt formklippta häckar, riktigt höga här och var och ibland har de t.o.m fönsteröppningar eller klippta hål så det går att se lite av det som döljer sig på andra sidan, ett smakprov, liksom.

En tujagren har blivit ett formklippt hjärta och prinsessan har tappat sin krona i källan. Där ligger den nu och glittrar.

Tittar man noga syns den riktigt tydligt och vill man kan man få höra sagan…

Det var hos Anja jag första gången stötte på daggrosen. Den odlade hon då i kruka och kanske gör hon det fortfarande, för den blir så väldigt stor. De grådaggiga bladen och blåvioletta nyskotten gör att den är vacker även när den inte blommar. Dessutom får den massor med fina nypon. Nu har jag planterat en egen på landet.

Detta med trädgårdsbesök eller trädgårdsvandring är verkligen en källa till inspiration och alltid är det någon idé eller tanke som får följa med hem.
Inte minst viktiga är minnena som kan plockas fram när det är fruset, kallt och mörkt.

Milt är det ute …

men ändå är det inte vår, vi har ju ännu inte firat jul, fast tibasten har börjat blomma. Den måste vara helt felprogrammerad.






I förrgår fanns inget där i rabatten men idag hade Helleborus thibethanus sprängt jordytan. Den är tidigt ute. Nu har den fått lite granris som skydd. Det lär ju bli kallt.





Hyacinterna har ännu inte slagit ut men det är kanske inte så konstigt för jag köpte dem i onsdags. Finast tycker jag de är när de precis börjat blomma. Då är knopparna fortfarande tjocka och knubbiga. Som ’gamla’ har de fått divalater och lägger sig ner hur som helst.
Trevlig helg!

Fler bidrag till Blooming Friday hittar du hos Katarina.

Mer julrosor och en rostig bil...

Tog en runda med kameran idag, det var ett tag sedan sist och såg att nu börjar julrosornas tid.
Svartfläckssjukan angriper sällan hybridernas blad så de har jag inte behövt klippa bort och nu lyser det riktigt om dem, blanka och mörkgröna, där de står och täcker in den nakna jorden. På sommaren lägger man inte direkt märke till dem men då finns det ju så mycket annat, som dessutom blommar.

Vackrast blad tycker jag Helleborus x ericsmithii 'Winter Moonbeam' har. En hybrid som kom 2007. Knopparna är redan riktigt stora och mörkt rosa till färgen. Väl utslagna blir blommorna nästan creamvita.




Den här dubbla vita har blommat sedan september och kommer fortfarande med knoppar.



Måste också bara visa bilen nummer ett för oss som gillar prylar och rostiga saker i trädgården.
Inte vacker kanske men utställningens ROLIGASTE !